Författararkiv: hans

Om hans

Ungefär ett av tio spel går riktigt bra. Utbrister ofta "Jesus", "Jerikos murar" eller "Jesaja" under spel. Saknar tålamod och intresse för att mata vänsterloop på ToM, även om jag inser att det ger bra med poäng. Motto: Varje poäng du skördar på ett flipper, ska skördas med glädje! (Men det är för det mesta ren frustration som står för merparten av poängen.)

AC/DC: En första recension

Postat av
1

Lycklig är jag som fått prova på ett flång nytt AC/DC (LE-varianten Back in Black, med undre spelplan, klocka och annat). Efter en-två dagars provande känner jag mig redo för att ge lite info om spelet.

I korthet innehåller spelet följande: Två flipprar. Två loopar. Två ramper (placerade direkt innanför looparna). En klocka (med captive ball hängande som klockpendel. Placering till höger om vänsterloopen.) Åtta droptarget-tavlor (troligen lite annan konfiguration på andra versioner av AC/DC). Fem av tavlorna sitter till vänster, ungefär där batman och spindelmannen har sina targets och stavar A-C-/-D-C, och tre sitter lätt snedställda ganska mitt på spelplanen (nedanför bumprarna.)
Mittemot AC/DC-tavlorna sitter R-O-C-K-targets. Tre bumprar som på exet jag testat mycket sällan släpper ut kulan sdtm. Tack för det.

Ytterligare finns en kanon, placerad strax ovan höger slingshot ungefär som på STTNG, vilket innebär att man ofta har svårt att se om kulan kommer att välja in- eller outlane.

Slutligen finns också en kopp i avslutningen av högerloopen, där man emellanåt kan byta låt på jukeboxen.

Spelet har musik som tema, och därför finns tolv av bandets mer kända låtar att tillgå. Vid start väljer man en av dessa tolv, och aktiverar då också diverse skott som ökar på jackpotvärdet. Just denna jackpot kommer man inte åt under multiboll, utan kan hämtas ut i singelkulespel via ett välriktat kanonskott mot AC/DC-kexen.

Vanligt är att man råkar slänga iväg ett skott på måfå i en av de två lättmatade ramperna kort efter att man startat, varpå man får nöja sig med ett jackpotvärde kring miljonen eller det dubbla. Men håller man igång och matar de aktiverade skotten, spelar en god multi som förstärker den matningen och sedan med singelkula laddar kanonen, så kan jackpotten ligga kring glada 25M. Dessutom kan man dubbla eller trippla spelplansvärdet genom att smaska klockstapel (låter mer dirty än vad det är), vilket gör det skamlöst lukrativt att inkassera låt-jackpottar.

Tolv låtar finns, och därmed tolv olika modes, om man nu ska kalla dem det. Inget är på tid, utan kan hålla på flera kulor. Exempelvis innebär låten ”TNT” att man ska smaska T-N-T-kex (vilket är en framgångsrik väg till att placera kulan i vänster outlane.) medan ”Warmachine” går ut på att vråla genom vänsterloopens spinner för gott ljud och hyfsade poäng.

Med reservation för att jag inte spelat det två veckor i sträck och lusläst reglerna, så ges ett stort plus till Stern för att det inte verkar finnas någon låt som är mer värdefull än någon annan. Dock undviker jag gärna TNT och någon av låtarna som spelas på undre spelplanen, då TNT som sagt snabbt kan avsluta även den bästa kula, och i det andra fallet för att när sejouren i underjorden är klar, så skjuter kanonen automatiskt iväg kulan, vilket ofta resulterar i drain.

Extraboll är det ganska sparsamt med, och jag kommer på rak arm inte ihåg när den dyker upp, men den plockas ut i högerloopen. Dit skjuter man även om man tröttnat på pågående låt. Man kan nämligen byta låt i spelet lite då och då, om man skjutit ett lämpligt antal (åtta?) skott förknippade med andra låtar. Alltså lite som på Spider Man, där man ”samlar” ihop till nästa mode. Jukebox-pilen blinkar glatt och inbjuder dig till…ännu en låt av AC/DC (”Vem var det som valde musik?”)

Ramperna är som tidigare nämnt lättmatade och går faktiskt att backhanda på rullande kula, som en indikation på hur lättmatade de är. Dock klarar de av att återsända halvrampsreturer, där vänster är klart farligare än höger på det ex jag nött.

Multibollarna är trenne, och ska förmodligen tas en i taget. Att starta två eller tre samtidigt verkar inte ge någon fördel, utan skapar bara mer kaos med alla fyra kulor i spel. Eftersom jag sällan tittar på displayen under multiboll, har jag svårt att avgöra om ”Jam”, ”Album” eller ”Tour” multiboll är mest lukrativ, men Tour är längst väg till att starta, så rimligtvis borde den erbjuda större belöning.

Jam MB startas genom cirka tre skott i vardera ramp, Album MB blinkar efter ett antal loopskott (fyra i vardera) och Tour MB blinkar efter att ha tagit ner alla tavlor och targetsar två(?) gånger. Alla multisarna startar genom ett trevligt skott i högerrampen, varpå kanonen laddas och du får en ”Dirty Harry-chans” att ta en första jackpott.

Betyg: Bra spel. Faktiskt riktigt bra. Tolv olika låtar ger tolv olika variationer av skott, vilket är trevligt och förmodligen innebär många timmar utan att tröttna. Poängsättningen (framför allt med senaste rommen, där bonusen blivit lite bättre) känns balanserad, även om det finns en viss draculafiering i hur poängen kan skena iväg med låt-jackpottarna.
Undre spelplanen känns dock lite outnyttjad och halvslumpig med knepiga skott för de små flipprarna. Kanonen fyller sin funktion men kan upplevas som väldigt skymmande när kulan är i de trakterna.
Men som helhet, där här är ett spel som Stern inte behöver skämmas för.

Ständig förändring

Postat av
1

När jag började spela flipper i mycket unga år fanns inte tävlingar på kartan. Jag visste nog inte ens om det fanns en karta.
Senare – någon gång på nittiotalet – när jag stod och nötte spel i Alingsås, fanns fortfarande inte tävlingar på kartan. I och för sig deltog jag i kvalet till SM 1995 eller 1996. Tillsammans med tre andra (varav Henrik Tomson var en) gjorde jag ett(?) försök på Kreaturet som stod på Hjärtats livs i Alingsås, men tog mig föga förvånande inte till slutspelet.

När jag åter började spela 2006 – mycket tack vare Carl Borgentun som introducerade mig för sdtm.se – så vällde tävlingarna fram. Och jag såg att det var gott.

SM, BPP, Lidköping Pinball Masters Open, BPO, Stockholm Open, EM, mer eller mindre månatliga tävlingar. Allt fanns och var spritt lite här och var.

Men saker varar inte för evigt. Tävlingar kommer och försvinner. Lidköpingslokalen är borta, Stockholm Open har tagit en ganska lång tupplur, PAGs årliga hemmatävlingar i Rottne blir det nog heller inte fler av och frågan är om det någonsin blir ett femte BPP.

Därför är det väldigt skönt att se hur det bubblar upp nya initiativ lite här och var. Skåne har hamnat på kartan sedan några år och LPA känns numer som en gammal institution. Eskilstuna har kört månadstävlingar under en lång tid och kanske snart är redo att arrangera en större tilldragelse. Mangans flipperfest har visat att flipper utan enastående matservice inte är flipper på riktigt. Värnamo pinball är för mig okänt men tar i sommar steget över till Korsberga.
Året inleddes dessutom med att Mats Holmquist bjöd in till en superclassictävling som bjöd på en mängd obskyra spel.
Även Målsryd utanför Borås kunde förra helgen ståta med en egen tävling, och utöver dessa har jag säkert glömt bort någon. Sorry.

Och utöver detta så blir det under våren en tävling i Stenungsund samt i början av hösten något som kan bli hur bra som helst*, nämligen en flippertävling i en gammal slottsruin som brunnit två eller tre gånger.

*) En mild reservation för att flippertävlingen inte nödvändigtvis kommer att bli hur bra som helst.

Som spelare är det bara att tacka och ta emot för alla runtom som har kraft och mod att dra igång egna större och mindre tävlingar. Bock och tack!

Hur att balansera ett spelsystem

Postat av
2

Mars månadstävling i bunkern lockade enbart nio deltagare. Lite trist, men också lite problematiskt. Skulle jag köra ett enkelt alla-möter-alla-system, så skulle det innebära att folk fick stå över lite då och då, och dessutom blir åtta matcher inte så mycket.

En kvart innan tävlingsstart började jag därför skissa på ett system där vi skulle spela i tremannagrupper, och insåg raskt svårigheten med att skapa ett system så att man möter varje spelare lika många gånger. Klottrade lite och funderade, gjorde ett försök men stötte på patrull två gånger på raken då jag inte kom förbi att två spelare möttes en gång för mycket. Kan säga att jag använde den omatematiska metoden ”trial-and-ganska-garanterat-error”.

Men då kom sajten www.devenezia.com till min hjälp. Denna sajt drivs av en mycket matematiskt tänkande person, som dessutom gillar att konstruera spelsystem. Det mesta som finns där går under rubriken ”Round robin”, vilket skulle kunna översättas till ”alla-möter-alla”.

En första blick gav att de flesta färdiga system rörde ett jämnt antal spelare, men när jag på forumet sökte på ”9 players”, fick jag snart träff på en tidigare tråd, där någon efterlyst ett bra system för att nio spelare ska mötas i grupper om tre, och spela lika många matcher mot alla.

Den gode Ian Wakeling hade än en gång löst problemet, och presenterade lagom lättöverskådligt lösningen:

I am surprised that scheduling golf threesomes has not been raised here before. Anyway, the answer to your question is yes. With four rounds of threesomes it’s possible to arrange that everyone plays everyone else exactly once.

(G F A)  (B D C)  (E H I)
(F C H)  (I G D)  (A E B)
(B I F)  (D A H)  (E C G)
(F D E)  (H B G)  (C I A)

I exemplet ovan har varje spelare bokstaven A – I och omgångarna ligger horisontellt. Med detta system genomfördes sedan tävlingen över totalt åtta omgångar (tog kanske lite väl lång tid, då vi startade kl 13 och var klara kl 19), där varje omgång innehöll tre spel (ett set på varje) och poängen 2-1-0 för varje spel.

Detta innebar maximalt 6 poäng per omgång och totalt 48 poäng.

Sensmoralen är, nästa gång du funderar på hur man ska konstruera ett väl fungerande och balanserat spelsystem, kika in på www.devenezia.com.

Ljuva kulscenarion

Postat av
Svara

Har vid några tillfällen under dagen spelat upp små flippersekvenser i huvudet. Inser att det kanske var ett tag sedan man spelade. Det är den friskförklarande synen på detta. Det är också bättre än att se det som ett tecken på att man har för lite annat som sysselsätter hjärnan.

Så vad är det då för syner som spelas upp inför mitt inre? Superjackpottar? Skriva in sig som Grand Champion på någon annans spel? Slinka genom kvartsfinalen i ett SM?
Icke.
Vad jag njuter av är istället de små byggstenarna som utgör ett gott parti flipper. Det nödvändiga, som ger minst lika mycket njutning som en oförtjänt gummiträff och studs till jackpot. Detaljerna som skiljer god spelare från lite sämre.

Vad är egentligen skönare i flipper än att förlänga bolltiden? Att med en väl placerad stöt övertyga kulan om att välja inlane istället för outlane. Att få en alltför livlig kula från höger inlane, höja flippern och tajma in rätt lilla dutt vid spetsen för en vacker bana över till vänstra vilande flippern. Att plötsligt återfå skärpan i sinnet och bara låta kulan studsa och återvinna den förlorade kontrollen.

Se där några av de små sekvenser som min hjärna spelat upp för mig under dagen, förhoppningsvis i syfte att göra mig till en lite bättre spelare, eller helt enkelt för att den skriker efter stimulans.

”Sk- skorna drar mig åt höger!”

Postat av
Svara

Till helgen är det dags för Borås Pinball Open Classic, eller mer svåruttalade BPOC. Ganska exakt 100 spelare är anmälda till spel, för att förkovra sig på titlar som Black Hole, Big Deal (bilden nedan) och Totem.

Förra årets stora classictävling i de lokalerna var det europeiska classicmästerskapet (till mycket stor del utgjordes startfältet av svenskar, så EM-statusen där kändes väl lite vag, men okej.), och där lyckades jag med konststycket att spela exakt så mediokert att det räckte för att hamna precis en respektive två platser från slutspel i de båda tävlingarna.

Personligen hoppas jag naturligtvis på en lite starkare insats i år, men vid Mats Holmquists ultraclassic-tävling i Mölndal strax efter nyåret placerade jag mig på en position nere vid råttorna och gråsuggorna. Det gäller alltså för mig att plocka fram ett helt annat och vägvinnande spel för att det ska vara värt att titta på pinballrankings.com veckorna efter.

Just när det gäller classicspel är jag löjligt förtjust i möjligheten till att ”dutta” kulor från en flipper till en annan, kan bemästra den från gång till annan, men visar tyvärr inga tecken till att utnyttja denna eller andra trevliga tekniker just under kvalandet i större tävlingar.

Nervositet eller något annat (Droger? Djävulen? Osunda tankar?) tar gärna överhanden just då, och tvingar mig – i likhet med Benny Guldfot och hans magiska skor – att göra saker jag från början inte tänkt göra.
När det gällde Benny (som var en serie i tidningen ”Buster”), så sprang han talanglöst omkring på en lerig, engelsk fotbollsplan, tills dess att skorna plötsligt fick liv och styrde honom till en plats varifrån han kunde trycka upp hårda strutar i krysset. Varje gång blev han lika överraskad (trots att han måste ha spelat runt 1000 matcher i serien, med samma gamla skor på fötterna), och tänkte på seriefigursvis förvånat tanken: ”Sk-skorna för mig in i straffområdet!”

När det gäller mina ”Benny Guldfot-skor” (eller vad det nu är som styr mig) däremot, så är det mer att jag tänker ”Nå- någonting får mig att frångå ett lugnt och kontrollerat spel, och övertygar mig om att rätt sätt att få höga poäng på Black Jack är att under inga omständigheter ta kontroll över kulan.”

Sålunda gäller det för mig att skita i att ta på mig samma gamla skor som bara ger mig dumma råd, låtsas att jag står i bunkern och ströspelar, dutta kulan fram och tillbaka och lugnt och avslappnat njuta av varje lång bonusräkning.

Det blir barfotaspel den här gången.

Drömmilen på flipper

Postat av
3

År 1954 sprang Sir Roger Bannister en engelsk mil (1 609 m) på under fyra minuter, något som folk tills dess betraktat som mer eller mindre omöjligt. Tiden på rekordloppet blev 3.59,4.

Det intressanta med detta var att när han väl hade brutit gränsen, kom en hel rad med andra löpare och gjorde om samma sak. Man skulle kunna säga att när väl någon visat att det gick att göra, så försvann en mental spärr hos många andra. Huruvida detta stämmer låter vi vara osagt.

När jag för en fem-sex år sedan började spela flipper mer aktivt, så upptäckte jag i min ungdomliga iver på någon nätsida tekniken live catch, och insåg att det var något som bara ett fåtal spelare i världen kunde behärska eller ens försöka sig på, eftersom det i princip stred mot fysikens lagar eller i alla fall var så liten chans att lyckas med den att man lika gärna kunde ha ”spela på lotto” som yrke.

Men idag ser man både kreti och pleti sätta snuskigt vackra live-catchar i parti och minut, både i tävling och vid förströelsespel. Kulan smälter ner i gummit som en väldresserad hund sätter sig vid husses fot.
Är det månne så att den mentala spärren har försvunnit?

När bröts drömmilen på flipper? Och hur skedde det? Är det helt enkelt så att folk bara inte förstår hur svårt det är att genomföra den?

Ge henne vad hon tål

Postat av
2

På Svenska flippersällskapet pågår en diskussion om nya automatspelslagar och -regler (jag vet faktiskt inte vad diskussionen riktigt handlar om, för många inlägg är antingen för långa eller hackigt skrivna för att jag ska orka sätta mig in i saken.)

Det har dock tydligt framgått att många är upprörda över hur staten, myndigheterna eller liknande agerar och att de banne mig ska inse att flipper ska de ge fan i (eller likvärdigt), och att de inte fattar något om spelmarknaden (som de skrivande och diskuterande på sfs synes vara mycket väl insatta i.)

Nåväl, jag har viss förståelse för synpunkterna, men lite fundersam över varför de som för diskussionen allmänt verkar ha en inställning att staten, myndigheterna eller liknande har 100% fel.

En dag kommer automatspelslagen och övriga lagar att skrivas om, ändras eller tas bort, och till den dagen vore det nog bra om de som skriver lagarna har en god bild av flipper och flipperspelare, och inte ser oss som rabiata skattesmitare med dåligt humör.

Med detta sagt finns det ett steg som jag skulle vilja se från flippersverige: Se över språkbruket.
Dels för att vi ordentligt ska kunna tvätta bort hasch- och missanpassad-stämpeln, dels för att om flipper åter ska kunna locka massorna, bör vi tänka på vilka ord och begrepp vi svänger oss med.

Nu struntar jag i om person A skriker ”horspel” och person B skäller ”utvecklingsstört” när kulan inte far som de vill. Det är kanske inte det bästa ordvalet, men det hörs inte jämnt och ständigt, och framför allt har det inte blivit en standard.

VÅLDTA!
Det har däremot detta ord blivit, och jag tycker att det är dags att ta bort det ur vokabuläret.

Det används främst för att beskriva att ett spel har ett skott som är väldigt fördelaktigt poängmässigt, och att man därför ska skjuta kulan där ofta och mycket. ”Våldta koppen på Mata Hari”.

Den dagen nästa tv-kamera dyker upp på en tävling tror jag att flippersverige skulle ta viss skada om någon hörs beskriva sin taktik på ett spel, genom att säga att han ”ska våldta koppen”, och det vore snäppet värre om han sa att han ”med våld och hot och andra lagvidriga medel skulle tvinga ner flipperludret på marken och trycka upp silverkulan……”

Jag håller naturligtvis med om att vägen till höga poäng på Mata Hari går genom koppen, men jag tror att det går att beskriva bättre i tal och skrift.

 

Flipper är inte bra tv

Postat av
10

Några bekanta uppmärksammade att Eurosport visade något mästerskap i ”foosball”, dvs det slags fotbollsspel där du vilt snurrar på spakar för att få en rad små spelare (målvakt, backar, mittfältare och forwards) att sparka bollen i mål. Dessutom uttrycktes tankar gällande ”kan de, så kan vi”, kanske i viss förhoppning om att flipper borde visas på tv.

Jag zappade en dag förbi detta spektakel (Foosball) och tittade i en minut. Jag såg att de som hanterade spakarna var skickliga, jag såg en domare och jag såg även att de hade en hage, ungefär som bordtennisspelare har en hage. Det såg ut som en riktig tävling.

Någon vecka senare fastnade jag framför en tv-skärm som mest visade grön färg. Sporten är snooker och jag vet att jag inte är ensam om att ha fastnat framför den. Det är helt enkelt en jäkla bra tv-sport.
Flipper är en katastrofalt dålig tv-sport, och jag tror inte att det finns någon chans att någon kanal (mer än möjligen en befolkad av dårar (Nej, jag menar inte TV4!)) kommer att sända SM, BPP eller liknande större tävling.

Vad är egentligen kriterierna för en bra tv-sport? Detta sysselsatte mina tankar häromdagen, och jag ska försöka återge vad min hjärna kom fram till.

  • Man ska enkelt se om de som spelar är amatörer eller riktigt skickliga.
  • Man ska se att det är en stor och viktig tävling.
  • Det ska vara enkelt för även nybörjartittaren att sluta zappa och börja titta.
  • Tittaren ska känna att den hela tiden är närmare sporten och spelet än vad en åskådare på plats är.

Se där några kriterier som kanske kan få gälla som oprövade sanningar i detta inlägg. I och för sig kan det vara svårt att direkt avgöra huruvida utövarna är amatörer eller skickliga, men det syns bättre i vissa sporter än andra. Elitgymnaster och dartspelare ser direkt skickliga ut, även om deras kroppar ser helt olika ut, medan det kan vara svårt att se om en utförsåkare är på elitnivå eller bara är med för att det är pappa som satt banan (jag har i alla fall svårt att se skillnad mellan ”bra linie” som Stig Strand säger, och ”hon/han släpper inte iväg skidorna”).

Snooker är exempel på hur en rätt svår sport blir en utmärkt på tv. Tävlingarna som visas håller tillräckligt hög standard för att man egentligen bara ska få se riktigt skickliga spelare, inramningen av matcherna indikerar att det är högklassigt (en stor, respektfullt tyst och kunnig publik, domare klädd i högtidsdräkt och en mycket central arena.) och ganska snart förstår man också huvuddragen i spelet.

Poängräkningen och hur bollarna ska ligga och i vilken ordning de ska spelas i snooker är inget man blir expert på under första titten, men man förstår snabbt tillräckligt för att känna som lagom insatt. Dessutom är det mycket enkelt att förstå det grundläggande syftet i att stöta vit mot annat klot – klotet ska i hål eller skapa en svår situation för motspelaren.

Just domaren är alltid kul att se i vilken idrott som helst, för som tittare har du själv en bedömning som du får kontrollera mot domaren. Tycker du samma som domaren, så får du bekräftelse på att du kan spelet, tycker du olika får du nöjet av att kalla domaren för något nedsättande, samt möjligen se på en repris att du faktiskt hade mer rätt än domaren.
Att det finns en synlig domare indikerar också att det är en riktig tävling man ser. Man slipper fundera på om spelarna själva fattar beslut gällande brott mot spelets regler (curling har ju i och för sig en lat domarkår, som bara i nödfall dyker upp och säger si eller så, men det är ett undantag.)

Men den viktigaste punkten för att en sport ska bli bra på tv, är enligt mig att den ovane betraktaren snabbt förstår huvudsyftet samt viktiga moment.

Fotboll (samt en hel del andra bollsporter.) Gör mål på motståndaren! 
Löpning, simning, skidåkning, osv med kapplöpningar. Kom först i mål!
Dart, snooker, golf och såna sporter. Träffa bäst och få bättre poäng än motståndaren! 

Flipper är tyvärr inte en sådan sport, just för att den starkt bryter mot denna regel. Om morbror Rune skulle zappa förbi en flippertävling, skulle han sannolikt inte hänga kvar för att spänningen i den aktuella matchen fångade honom. För att komma dithän måste först morbror Rune ha något förhållande till flipper (gärna ha provat det själv eller sett i verkligheten eller känna någon som spelar), dessutom någotsånär känna till reglerna generellt eller just för det aktuella spelet och dessutom få väldigt bra och instruktiva kameravinklar så att han kan bedöma huruvida spelaren tagit rätt eller fel beslut när han startade multibollen utan att först ha startat ett lukrativt mode.

Om alla flipperspel haft exakt samma spelplan hade vi varit närmare tv. Då hade även ovana betraktare kunnat känna igen spelet, på samma sätt som en ovan betraktare snabbt känner igen en tennisplan eller en längdhoppningsgrop.
Hade även reglerna varit de samma på alla flipperspel, och konstruerade i en lagom logisk ordning, så hade morbror Rune snabbt kunna sätta sig in i spelet, eller ännu snabbare kunna komma ihåg hur det nu var spelet gick till. Men morbror Rune skulle troligen ha svårt att klura ut hur man gör för att öka multiplikatorn på mittenrampen på BDK, samt även att förstå hur det inverkar på spelet.

Vi kan fixa till våra flippertävlingar så att de får en mer tv-vänlig inramning och förstärka intrycket av ett viktigt event fyllt av skickliga spelare (Jörgen och Jorian får dubblera med lösmustascher och peruker), fixa bra kameror och i många olika vinklar, men så länge vi inte spelar på gamla ”enskottsclassic”, så får vi nog helt enkelt acceptera att flipper är inihelvete för svårt för en vanlig tittare.
Av den anledningen kan vi inte vara avundsjuka på att Foosball tagit plats på Eurosport. Möjligen skulle vi kunna låtsas vara stolta över att vi håller på med ett mycket, mycket komplicerat nöje.

Biggest tournament in 2011: SM, 197 competitors

Postat av
2

Världens deltagarmässigt största tävling förra året var SM. Det svenska mästerskapet. 197 deltagare är fler än vad tävlingar i Tyskland, Holland och USA lyckades dra ihop. Det var fler än antalet som spelade i Pinburgh och PAPA. 

Med en dryg månads perspektiv på tävlingen känns det av den anledningen ganska glädjande att ha varit lite ansvarig för arrangemanget. Även som tävlande kan jag lite stolt säga att jag var med i världens största flippertävling.

Med tanke på hur det hela började är det dessutom ganska anmärkningsvärt. Först i augusti blev det klart att jag skulle ta hand om arrangemanget, och det var först i mars som jag själv startade en tråd på sfs där jag undrade vilka som var sugna på att arrangera.
Från början var tanken att köra i Mölndal, där SM gått 2006 och 2007, men de backade ur för att det var för jobbigt att gå de kurser som krävdes för att få tillstånd att servera öl. Ägaren där hade indikerat detta vid vårat första samtal, så jag jobbade lite grann för att hitta alternativa lokaler, och började då kika på tomma industrilokaler, varav det finns rätt många i Gamlestaden.

När jag kontaktade en förvaltare – Aberdeen Asset Management – var de vänliga nog att dels ta sig tid med en småhandlare som mig, samt att när de gav ett negativt besked istället hänvisa till Strike & co. Det är nog fler än jag som är tacksamma för att den hänvisningen gavs.

Samtidigt försökte jag hålla en hel del andra bollar i luften. Spel finns det ganska gott om i västsverige, och efter att det under vinter och vår putsats rejält i bunkern stod det högvis med maskiner i bra skick

Det gick dock inte att avhålla Markus Salo från att fortsätta tokputsandet på sina klenoder.
En lista på önskvärda spel växte fram i mina tankar, och ett fel som jag gjorde var att inte konkretisera den listan och i ett tidigt skede bestämma mig för vilka spel som skulle vara med. Detta väckte lite irritation, vilket jag fick höra.

Som SM-general gäller det att i vissa lägen bestämma sig, och inte bara vara allmänt luddig.

Ett tag skissade jag på att få till någon sponsring av arrangemanget, men jag verkar inte vara den typen som kan sätta ihop ett bra sponsorpaket (sponsorerna ska ju gärna erbjudas något för att de pytsar in pengar), och den biten sjönk ner i blöt sand.

Ju längre hösten led, desto närmare kom SM, och mycket var fortfarande svävande eller bara små tankar i huvudet på mig. Tillsammans med Claes ”Glas-Claes” Johansson tog jag mig en titt på elen i lokalerna. Hasse Johansson på Strike var mycket tillmötesgående och visade runt, och min deodorant släppte mer och mer när det visade sig att alla trefasuttag jag föreställt mig helt enkelt inte fanns. Vi gick ner bakom kägelmaskinerna (helvetiskt oljud där), utan att hitta något och jag blev mer och mer orolig.

Efter en stund kollade Claes en gång till i elskåpet i de tilltänkta tävlingslokalerna och upptäckte att det fanns gott om grupper med tillräckligt många ampere, så det skulle lösa sig. Jag skrattade nervöst och lättat och menade att detta nog kunde varit en sak jag skulle kollat upp lite tidigare.


Runt 150 spelare hade jag budgeterat med, och när den siffran överstegs blev jag tämligen nöjd. När sedan anmälningarna översteg tidigare SM, ett efter ett, så kändes det lite lätt euforiskt.

Enligt mig, så är nyckeln till en bra stortävling att få tag i många personer som kan göra lite arbete. Spelen fraktades från flera olika platser och anlände till tävlingslokalen på tisdagkvällen. Runt tolv personer lastade spel i Alingsås och med facit i hand borde jag ha sagt till lastbilschauffören att han kunde lämnat palltrucken hemma.

Över lokalerna hade jag gjort en ritning och placerat ut spel för att se hur det skulle formeras, och jag var rädd för att det skulle bli trångt. Det blev det också, men inte otjänligt trångt. På pappret hade vi kanske några förströelsespel för lite, men så mycket mer tilläts inte av utrymmesskäl.

Under själva tävlingshelgen hände lite små missöden, men inte fler eller större än att de gick att åtgärda eller att folk hade förståelse för dem. Att jag rörde till A-slutspelet var inte mitt stoltaste ögonblick, men också det räddades ju ganska snabbt upp.

En av de mer positiva grejerna med SM torde ha varit B-slutspelet. Många kritiska röster höjdes när jag presenterade idéerna, men när man såg och hörde glädjen hos de som fick spela och som mycket sällan får spela någon form av slutspel, kände jag att jag varit helt rätt ute.

Mediebevakningen var klenare än någonsin, och förmodligen gick jag på för mycket med våra ”ädla motiv” med insamlingen till Min Stora Dag, men det var å andra sidan rätt skönt att slippa de vanliga dumfrågorna om flipper. Vad resultatet av insamlingen blev är faktiskt inte klart än, eftersom alla räkningar, fakturor och utgifter inte är klara. Dessutom har jag slarvat och fördröjt reparationen av Patrick Larssons spel ”Breakshot”, vilket resulterat i att det fortfarande står kvar i bunkern. Det är en av flera små detaljer som jag skäms lite över, och som kan bli bättre om det blir någon mer stortävling där jag är ansvarig. Det gäller att klara av att delegera detaljer, eller att ta kritik på rätt sätt från sina medarbetare när man glömt bort det.

Men som sagt, det är ändå rätt häftigt att med hjälp av en massa personer dragit runt världens största flippertävling år 2011.

Årskrönika

Postat av
1

Inför det nya året ställde redaktionen lite frågor till redaktionen (lagom navelskådande?). Här kommer deras siande om det nya året, samt en liten sammanfattning över det gångna.

Dina mål 2012:

Måns Jonasson:
- Nja. Jag ska satsa på att bli en allmänt mer stabil tävlingsspelare. Den enda målsättningen jag satt är att gå till slutspel i SM nästa år.

Martin ”Hieronymus” Falkman:
- Jag har inte satt några mål, men det kanske man borde göra. Fast för min del handlar det mest om att försöka vara med på fler tävlingar under 2011 än under 2012. Det är lite svårt, periodvis!

Mats Runsten:
- Inte än, men jag kan hitta på några här och nu! Upp på topp-10 på världsranken igen, och topp-4 i i Pinburgh och/eller IFPA.

Hans Andersson:
- Inte riktigt klar med dem, men jag jobbar nu för tiden på att få till två bra försök på raken på en hel del spel. Sedan hoppas jag att den whopperfria tävlingen ”West top 12″ kan bli en riktig höjdare.

Om du satte några mål inför 2011, hur gick det med dem?

Måns:
- Nja. Jag hade satsat på medalj i någon av Stockholm Pinballs tävlingar, men det blev ju inget av det. Jag blev sexa som bäst i år.

Mats:
- Det enda jag minns att jag sa var att jag ville komma topp-4 i SM, och jag blev ju just fyra där. Hundra procents kundnöjdhet med andra ord! Annars kom jag även 6:a i Pinburgh och 6:a i VM vilket jag är nöjd med.

Hans:
- 2011 var ett osynligt år målmässigt för mig, men jag känner mig ganska nöjd med att jag tog mig vidare till slutspel i skrot-SM, samt att vi slog nytt deltagarrekord.

Tävlingsåret 2012:

Vilken blir den största tävlingen du åker på?

Måns:
- Troligen SM i år igen. Jag skulle gärna åka på fler tävlingar, men tiden och pengarna saknas just nu tyvärr.

Martin:
- Förmodligen bara de vanliga Stockholm-tävlingarna. Och SM, förstås! Men jag har funderingar på att åka på någon större tävling ute i Europa, det vore kul!

Mats:
- Pinburgh i mars är redan bokat och en tävling jag ser mycket fram emot. Hoppas få råd med IFPA i Seattle också. Utöver dessa har jag inga planer än så länge. Skulle vara kul med ett PAPA igen, har inte lirat det sedan 2008, men tveksamt om jag får pengar och semesterdagar kvar så det räcker.

Hans:
- SM torde bli den största, rent deltagarmässigt. Någon utlandsfärd vore kul, men inget är planerat, förutom att jag troligen besöker Sandefjord.

Vilken tävling ser du fram emot mest?

Måns:
- Den enda tävling jag verkligen ser fram emot är alltid Stockholm Pinballs gemytliga flipper-VM/OS. Alla andra tävlingar är ren och skär diarréframkallande ångest.

Martin:
- Jag ser alltid fram emot STPB’s ”Flipper-VM”-tävlingar, de är avslappnade, kul och man har hyfsad chans att gå långt… lite beroende på alkoholintaget.

Mats:
- Just nu Pinburgh! Fantastiskt kul kvalformat (läs: IFPA-formatet). Sämre slutspel (läs: PAPA-style), men totalt sett grymt kul och bra tävling som sannolikt blir ännu större och bättre i år.

Hans:
- Alltid nästa tävling.

Om du är en sådan person som ständigt håller koll på din position på världsrankingen, kommer 2012 att bli ett år då du går upp eller åker ner?

Måns:
- Åh kära nån, det måste verkligen gå uppåt.

Martin:
- Det kommer givetvis att gå uppåt! Kanske mest på grund av att jag inte ens är med bland de tusen högst rankade, inget annat.

Mats:
- Nu har det gått neråt så mycket att det banne mig måste vända. Uppåt alltså!

Hans:
- I tre års tid har jag långsamt glidit neråt, som en regndroppe på ett fönster. Dags att invänta värme och förångas uppåt. Eller är jag inte bättre?

Kommer Jorian och Jörgen att fortsätta dominera, eller blir det här ett år när en massa andra också vinner priser?

Måns:
- Jorian verkar inte visa några tecken på att tackla av, men jag hoppas lite på att Helena Walter ska ta nästa steg under 2012 och ta åtminstone nån riktigt fin seger. Inom Outlane-gänget får man väl hoppas på att Mats Runsten skärper sig och visar att gammal verkligen är äldst under nästa år!

Martin:
- Ja och nej. Jorian och Jörgen är grymma och kommer att fortsätta vara det – och givetvis vinna sjukt mycket. Men det finns ju lite andra som kan blanda sig i också, och jag tror att den kategorin blir lite, lite större för varje år som går.

Mats:
- Jorian är ju bäst och det lär knappast ändras till nästa år. Men Jörgen? Han vann väl ingen tävling alls (utanför STPB) under 2010? Sopa!
Jag tror helt klart vi kommer att få se fler andra vinnare under kommande år. Det är många i hasorna på J & J som blir bättre och kommer närmare för var år.

Hans:
- Tror att framför allt Per Ahlenius och Fredrik Malmqvist är mogna nog för att gå ytterligare ett steg. Men visst blir det ett gäng vinster för Jörgen och Jorian.

Nyproduktionsåret 2012:

Blir Sterns ryktesomgärdade, kommande titel ”AC/DC” en flipp eller flopp?

Måns:
- Hårdrocksflipper kan ju inte bli annat än flopp. När kommer Kraftwerk-flippret? Då jävlar blir det succé. Tyvärr är ju ”Tour de France” omöjligt att få spela. :)

Martin:
- Det blir nog en flopp. Räknar kallt med att det är hög volleyvarning på spelet. Lär väl antingen vara en Angus som hoppar runt på spelplan, eller en klocka som ska smaskas x antal gånger. Men, likväl, det är kul så länge det faktiskt kommer nya spel över huvud taget.

Mats:
- Ett gubbrockstema som lämnar mig helt iskall. Normalt bryr jag mig inte om vilket tema ett spel har, men då det här riskerar ha stötande och plågsam musik pga temat, ungefär som Rolling Stones, så måste jag bry mig. Och eftersom det går tre floppar på varje ok spel från STERN numera tror jag det blir en flopp (jag gillade nämligen Tron).

Hans:
- Merparten av de svenska flipperspelarna verkar redan ha löst in hus, bil och annat för att köpa AC/DC, så jag tror att de allra flesta känner sig tvingade att älska spelet. Själv förhåller jag mig avvaktande.

Kommer JJP (Jersey Jack Pinball) att få ut ”The Wizard of Oz” till köparna under 2012?

Måns:
- Det hoppas jag verkligen! Oavsett hur det går för dem är det bra med lite fler aktörer på en så liten marknad. Stern kan behöva lite konkurrens.

Martin:
- Är dåligt insatt i turerna, men det kommer de säkert. Fast det verkar ju ta lite tid.

Hans:
- Förmodligen lyckas de med detta, men frågan är vad resultatet blir?

I så fall, kommer ”WOZ” att bli en flipp eller flopp?

Måns:
- Första spelet från ny tillverkare? Det kan nog tyvärr inte bli så bra. Men jag hoppas att jag har fel.

Martin:
- En flipp för den privata samlarmarknaden, men en flopp för ”vanliga spelare”. Se, där garderade jag mig bra!

Mats:
- Det ser ut som de i alla fall har försökt göra en annan layout än STERN:s sedvanliga solfjäder, och det gillar jag. De har ju även antytt att de ska göra djupa regler (och de har ju signat regelsnillet Keith Johnson) så det låter också lovande. Jag tror att det kan bli bra!

Hans:
- Av det jag sett känns det som om de inte utnyttjat temat fullt ut, men vi får väl se när det kommer. Dock ringer ”flopp-klockan” ganska mycket.

Hur många flipperproducerande företag tror du finns i USA i slutet av 2012?

Måns:
- Ett…

Martin:
- Jag tror nog att både STERN och Jersey Jack överlever året. Åtminstone hoppas jag det…

Mats:
- Två!

Hans:
- Två.

Dina nomineringar 2011:

Årets spelare?

Måns:
- Kan inte bli annat än Jorian, som vann SM och vinner det mesta han ställer upp i, i Stockholm.

Martin:
- Jorian Engelbrektsson. Han är bäst när det gäller, och bäst även annars, för den delen.

Mats:
- I Sverige Jorian. Vinst i SM, dubbelvinst i Norge, vinst i pre-IFPA t ex. Ingen som slår det. Annars är ju Elwin löjligt stabil.

Hans:
- Jorian. Johan Genberg var visserligen månadsfinal-bäst på Västkusten, men det slår nog inte riktigt lika högt som ett tredje SM-guld. Av de utländska var det ju en fröjd att se Cayle George spela i Vårgårda.

Årets comeback?

Måns:
- Steve Ritchie som kom till Stern 2011 och började designa flipper igen!

Mats:
- Jag väntar fortfarande på Mats Anderssons comeback. Den lär väl dröja dessvärre.

Hans:
- Kumlakillarna (Rockabillybröderna Lundell) som återvände till SM efter ett års frånvaro.

Årets märkligaste händelse?

Måns:
- Första gången jag låste tre bollar i Transformers och multibollen inte startar. Det krävs alltså fyra locks för att starta multibollen. Galet.

Mats:
- Hela den trista härvan runt det inställda Balacs Pinball Party.

Hans:
- Har säkerligen hänt fler märkliga grejer, men nyligen fick jag till en intressant luftboll på BSD, där kulan färdades från en target nedanför bumprarna, landade i railen där castle-lockar hamnar, och spelet var snällt nog att ge mig locken – trots att jag inte tänt upp den.

Årets sämsta kula?

Martin:
- Min tredje kula på Breakshot under SM. Först missade jag att jag faktiskt hade en kula kvar. Sen spelade jag den. Men det kunde jag lika gärna ha struntat i, för jag rann fortare än kvickt…

Mats:
- Alla mina sex bollar på Tales from the Crypt i SM.

Hans:
- En mycket omotiverad tilt under andrakulan, andra försöket på White Water i SM som fick mig att hänga med axlarna en stund.

Årets nykomling?

Måns:
- Det får bli min son Leo, 7 år, som gjorde SM-debut, och placerade sig över mig i classics.

Mats:
- Svante. Så mycket löfte i den späda kroppen.

Hans:
- Frontier. Vilket jäkla kul skrotspel! Var har det varit i alla dessa år?

Årets bästa tävling?

Måns:
- SM! Fantastiskt arrangemang och trevlig tillställning överlag.

Martin:
- SM, utan tvekan. Välarrangerad, bra spel, bra lokaler. Mindre bra insats från mig, dock.

Mats:
- IFPA i Vårgårda! SM var också utmärkt och Pinburgh var fantastiskt kul.

Hans:
- Mangans flipperfest håller alltid hög klass, men BPP 5 bör nästan få priset postumt.

Årets bästa utveckling i flippersverige?

Måns:
- Får man säga outlane.se?

Mats:
- Det känns som att det arrangeras fler och hela tiden bättre tävlingar, och det är bra.

Hans:
- Sonar & co på SFS driver sidan framåt, sakta men säkert. Värt ett uppmuntrande rop. Sedan är det ju kul att Lund har fått en flipperlokal, och att det har börjat filmas flipper även i Sverige.

Årets kommentar?

Martin:
- Efter en slutspelsmatch på Attack from Mars (jag förlorade) fick jag kommentaren: ”Det där var nog den sämsta multiboll jag någonsin sett!” om min Total Annihilation. Alltid skönt.

Hans:
- En släkting som hade testat flipper, och sedan beskrev det för någon annan: ”Det handlar ju om när du får klaffarna att gå upp”, och med ”klaffarna” menade han flipprarna.

Årets dubbelpar?

Mats:
- JFK är hyfsat stabila. Bröderna Sharpe är inte så pjåkiga heller.

Årets intressantaste spelstil?

Martin:
- Alltid Mats Runstens ”när jag brukar allvar smeker jag mitt eget hår”-stil.

Hans:
- Alla vi som verkar bli oerhört förvånade (och upprörda) över att en kula kan rinna.

Årets bästa mat i samband med flippertävling?

Martin:
- Mat? Vadå mat? Det är väl bara dryck som räknas?

Hans:
- Kyckling- och bacongryta med ris och sallad på Mangans flipperfest. Fem Per Moberg av fem möjliga.

Årets underprestation?

Mats:
- Finns för mycket att välja mellan, men gången när jag fick 700 k i avgörande set i en utmaning på Medieval Madness kan väl passa här.

Hans:
- Tony DIE Englunds insats i mainkvalet på SM (147:e plats) ligger inte helt i paritet med hans normala kapacitet…

 

Med detta önskar vi på Outlane ett gott nytt flipperår och önskar trevliga upplevelser när klaffarna går upp.