I en serie tänkte jag ta upp ett gäng kickouter och hur de brukar bete sig, vad jag brukar göra och hur man kan – eller i vissa fall – bör handla när kulan kommer farande. Vi börjar med fem helt slumpvist framrakade ur minnet.
1. Stolen på The Addams Family.
Förmodligen en av de första som jag lärde mig behandla, och det är märkligt att jag då inte förstod att överföra den kunskapen till andra moment i spelandet, för då hade jag nog varit en bättre spelare.
Det var nämligen så att när ”Get ball to thing” startade, insåg jag att om jag bara lät kulan studsa på vänsterflippern, så fick jag snabbt ett bra skott med högern.
Vanligen går ju kickouten rakt ned och träffar ganska mitt på flippern, vilket ger en vänlig studs över till andra sidan och en kula som går lätt att kontrollera.
Hade jag då, i början av nittiotalet, insett att denna manöver kunde utföras vid månget fler tillfälle, så hade jag naturligtvis blivit en bättre spelare redan då.
2. Från någon av kopparna på Lost World.
Under Pinball Workshop i Norge detta år, fanns ett spel av denna titel, med en vänsterkopp som var mycket effektiv i att pricka bolltråget. Spelare efter spelare svor och slog spelet, samt kallade det namn av onämnbara kalibrar.
När jag ställde mig att kvala på det hade jag sett tillräckligt för att våga prova en metod som skulle visa sig ganska användbar; koka grytan (eller vad man nu ska kalla den.)
Varje gång kulan trillade i koppen och slagarmen förberedde sig på att kasta kulan till bolltråget, började jag småstöta intensivt på spelet. Det som hände var att kulan låg och vibrerade, vilket gjorde att när slagarmen skickade iväg den, hade den ganska ofta en riktning som gick att uthärda.
Nyckeln till att klara av detta är att hela tiden hålla kulan i rörelse, genom små, ettriga stötar. Man bör inse att upprepat stötande även väcker upp tiltlodet, så det gäller att hitta en lämplig nivå på varje liten stöt, för att massan av dem inte ska bli större än vad pendeln tolererar.
3. Från tv:n på Scared Stiff.
Och vinnare i kategorin ”värsta kickout i flippervärlden” går till…ovan nämnda.
Juryns motivering är att kulan studsar åtminstone två gånger på sin färd neråt, och skapar en löjligt svårläst bana.
Den sista biten ner mot flipprarna brukar vanligtvis bli från vänstersidan, och där har den ett helt spektra av riktningar.
Ibland blir man emellertid räddad, när den istället tar vägen till spindelhålet och därifrån en trygg bana till högern. Men i merparten av fallen handlar det om att stå beredd, ha en mängd flippertekniker i huvudet och till sist välja rätt.
Som tur är finns det få skott som leder till att kulan far ner i tv-hålet, och man gör klokt i att hålla sig därifrån. Varken poäng, ljud eller animationer gör ju den resan värd.
4. Mode Start på Indiana Jones.
Jag tillhör nog en minoritet som emellanåt försöker sätta denna kopp under tävlingsspel, då de allra flesta matar kulor i locken. Men det är väl så enkelt att jag gillar känslan i att smacka dit kulan.
Dock kan den vara svår att sätta på en hel del spel, vilket gör att kulan omtumlad rullar ut och söker sig neråt. Däremot brukar den ju då och då hoppa in där av misstag. Och då gäller det att kunna behandla droppet.
Det är ett förhållandevis långt avstånd, men så har inte kulan den höga hastighet som den får från ett hål, utan rullar ganska slött över koppkanten. Tanken är att kulan ska träffa på vänsterflippern, men det är ganska ofta som den tar en lätt touch på slingshot. Detta bör dock inte innebära några större problem, eftersom den sällan har en riktning som triggar slingen.
Att studsa över kulan tycker jag alltid känns lite vanskligt när den kommer från samma sida som flippern (i det här fallet från vänster till vänster flipper), men det brukar gå bra. Mina metoder i att behandla det här utskjutet på IJ pendlar nog mellan live catch till planlöst direktslask på volley, men kontroll brukar ändå vara övervägande.
Det värsta utfallet från koppen är ju när den trillar mot utsida slingshot, och då gäller det i princip bara att stöta bort den innan den börjar singla slant gällande in- eller outlane.
5. Safehouse på Dirty Harry.
En kopp som har min vänskap. Jag gillar känslan i att sätta den, och kastarmen ger nästan alltid kulan en skön färd nedåt. Landningen sker på högerflippern, och där finns då två alternativ. Antingen låta den studsa över till vänstern, vilket är bra om man precis startat Warehouse-hurry-upen, men jag är torsk på att i nästan alla andra fall gå på det andra alternativet; att mjukt dämpa kulan genom en dropcatch, känna hur den så fint tar mark när flippergummit softar ner rörelsen, i perfekta fall så att kulan i det korta ögonblicket ligger helt still, och sedan rullar utåt. Då sveper jag glatt iväg en vänsterloop och trycker upp den i vänsterrampen så att spelet riktigt gungar till. Ya-hooo!
