Några bekanta uppmärksammade att Eurosport visade något mästerskap i ”foosball”, dvs det slags fotbollsspel där du vilt snurrar på spakar för att få en rad små spelare (målvakt, backar, mittfältare och forwards) att sparka bollen i mål. Dessutom uttrycktes tankar gällande ”kan de, så kan vi”, kanske i viss förhoppning om att flipper borde visas på tv.
Jag zappade en dag förbi detta spektakel (Foosball) och tittade i en minut. Jag såg att de som hanterade spakarna var skickliga, jag såg en domare och jag såg även att de hade en hage, ungefär som bordtennisspelare har en hage. Det såg ut som en riktig tävling.
Någon vecka senare fastnade jag framför en tv-skärm som mest visade grön färg. Sporten är snooker och jag vet att jag inte är ensam om att ha fastnat framför den. Det är helt enkelt en jäkla bra tv-sport.
Flipper är en katastrofalt dålig tv-sport, och jag tror inte att det finns någon chans att någon kanal (mer än möjligen en befolkad av dårar (Nej, jag menar inte TV4!)) kommer att sända SM, BPP eller liknande större tävling.
Vad är egentligen kriterierna för en bra tv-sport? Detta sysselsatte mina tankar häromdagen, och jag ska försöka återge vad min hjärna kom fram till.
- Man ska enkelt se om de som spelar är amatörer eller riktigt skickliga.
- Man ska se att det är en stor och viktig tävling.
- Det ska vara enkelt för även nybörjartittaren att sluta zappa och börja titta.
- Tittaren ska känna att den hela tiden är närmare sporten och spelet än vad en åskådare på plats är.
Se där några kriterier som kanske kan få gälla som oprövade sanningar i detta inlägg. I och för sig kan det vara svårt att direkt avgöra huruvida utövarna är amatörer eller skickliga, men det syns bättre i vissa sporter än andra. Elitgymnaster och dartspelare ser direkt skickliga ut, även om deras kroppar ser helt olika ut, medan det kan vara svårt att se om en utförsåkare är på elitnivå eller bara är med för att det är pappa som satt banan (jag har i alla fall svårt att se skillnad mellan ”bra linie” som Stig Strand säger, och ”hon/han släpper inte iväg skidorna”).
Snooker är exempel på hur en rätt svår sport blir en utmärkt på tv. Tävlingarna som visas håller tillräckligt hög standard för att man egentligen bara ska få se riktigt skickliga spelare, inramningen av matcherna indikerar att det är högklassigt (en stor, respektfullt tyst och kunnig publik, domare klädd i högtidsdräkt och en mycket central arena.) och ganska snart förstår man också huvuddragen i spelet.
Poängräkningen och hur bollarna ska ligga och i vilken ordning de ska spelas i snooker är inget man blir expert på under första titten, men man förstår snabbt tillräckligt för att känna som lagom insatt. Dessutom är det mycket enkelt att förstå det grundläggande syftet i att stöta vit mot annat klot – klotet ska i hål eller skapa en svår situation för motspelaren.
Just domaren är alltid kul att se i vilken idrott som helst, för som tittare har du själv en bedömning som du får kontrollera mot domaren. Tycker du samma som domaren, så får du bekräftelse på att du kan spelet, tycker du olika får du nöjet av att kalla domaren för något nedsättande, samt möjligen se på en repris att du faktiskt hade mer rätt än domaren.
Att det finns en synlig domare indikerar också att det är en riktig tävling man ser. Man slipper fundera på om spelarna själva fattar beslut gällande brott mot spelets regler (curling har ju i och för sig en lat domarkår, som bara i nödfall dyker upp och säger si eller så, men det är ett undantag.)
Men den viktigaste punkten för att en sport ska bli bra på tv, är enligt mig att den ovane betraktaren snabbt förstår huvudsyftet samt viktiga moment.
Fotboll (samt en hel del andra bollsporter.) Gör mål på motståndaren!
Löpning, simning, skidåkning, osv med kapplöpningar. Kom först i mål!
Dart, snooker, golf och såna sporter. Träffa bäst och få bättre poäng än motståndaren!
Flipper är tyvärr inte en sådan sport, just för att den starkt bryter mot denna regel. Om morbror Rune skulle zappa förbi en flippertävling, skulle han sannolikt inte hänga kvar för att spänningen i den aktuella matchen fångade honom. För att komma dithän måste först morbror Rune ha något förhållande till flipper (gärna ha provat det själv eller sett i verkligheten eller känna någon som spelar), dessutom någotsånär känna till reglerna generellt eller just för det aktuella spelet och dessutom få väldigt bra och instruktiva kameravinklar så att han kan bedöma huruvida spelaren tagit rätt eller fel beslut när han startade multibollen utan att först ha startat ett lukrativt mode.
Om alla flipperspel haft exakt samma spelplan hade vi varit närmare tv. Då hade även ovana betraktare kunnat känna igen spelet, på samma sätt som en ovan betraktare snabbt känner igen en tennisplan eller en längdhoppningsgrop.
Hade även reglerna varit de samma på alla flipperspel, och konstruerade i en lagom logisk ordning, så hade morbror Rune snabbt kunna sätta sig in i spelet, eller ännu snabbare kunna komma ihåg hur det nu var spelet gick till. Men morbror Rune skulle troligen ha svårt att klura ut hur man gör för att öka multiplikatorn på mittenrampen på BDK, samt även att förstå hur det inverkar på spelet.
Vi kan fixa till våra flippertävlingar så att de får en mer tv-vänlig inramning och förstärka intrycket av ett viktigt event fyllt av skickliga spelare (Jörgen och Jorian får dubblera med lösmustascher och peruker), fixa bra kameror och i många olika vinklar, men så länge vi inte spelar på gamla ”enskottsclassic”, så får vi nog helt enkelt acceptera att flipper är inihelvete för svårt för en vanlig tittare.
Av den anledningen kan vi inte vara avundsjuka på att Foosball tagit plats på Eurosport. Möjligen skulle vi kunna låtsas vara stolta över att vi håller på med ett mycket, mycket komplicerat nöje.
