Tur vs skicklighet

Postat 15 december, 2011 av martin

Den gode MCR, eller Mats Runsten som han heter, är inte bara en av sveriges bästa classics-flipperspelare, utan ibland spelar han också moderna spel – och det ganska hyggligt. Men han dras med ett envist rykte, nämligen att han är förföljd av tur.

Jag har länge skrattat, fnyst och hånlett lite åt dessa gliringar som riktats åt MCR’s håll och avfärdat dem för simpla bortförklaringar. Men nu börjar jag undra om det ändå inte ligger något i det.

För inte alls länge sedan var vi några som spelade utmaning på TRON: Legacy. Mats hade givetvis stått och värmt upp på spelet i ungefär två timmar innan vi andra kom till spelstället och bland annat precis hystat in 120 miljoner, men vi andra ställde ändå glatt upp på utmaningsflipper. När sedan Mats, lite käckt, kläcker ur sig att ”vi kör väl med extrabollar” så var vi andra ganska frågande. Men Mats är snäll. Han utvecklade:

- I TRON är det så oerhört slumpigt med extraboll! Man får typ aldrig den. Jag har kanske fått den en gång totalt när jag spelat. Och idag har jag spelat 26 omgångar TRON utan att få extraboll en enda gång. Så vi kan väl köra utmaning med extrabollar?

Vi tre andra som var med i utmaningen sade egentligen varken bu eller bä, så Mats bestämde helt sonika att vi körde med extrabollar. Nu gick det ganska dåligt för två av oss, men Jonas (Inwoods) ledde inför sista kulan och Mats var tvungen att prestera. Och vad händer?

Extraboll. Självklart! Slumpigt, och oh så lägligt för vissa. Mats plockar helt ogenerat ut den, rinner sedan lite snabbt men har ju en extraboll som han slinker förbi Jonas och vinner utmaningen på. Ingen var överraskad, inte ens Mats.

Vad säger ni andra, tur eller skicklighet?

Den Gamle rotar i minnets avskrädeshögar 1

Postat 31 oktober, 2011 av MCR

Jag började spela flipper på farbror Brezjnevs tid när jag var runt nio år. Vi bodde på Odengatan ett stenkast från Svea Bowling. Min vapenbroder då var Lill-Danne som jag

hade känt sedan vi båda gick hos dagmamman Tant Jojja i Vasaparken. Han var egentligen inte särskilt liten, kanske en decimeter längre än jag, men det fanns en annan, längre Danne som tydligen hade företräde att kallas för bara Danne.

Lill-Dannes föräldrar drev en antikaffär på Sveavägen, Skäppan Antik. Oftast förestods den av pappa Sigge, en rödbrusig och mustaschprydd kanalje som tyckte om öl och isracing och ibland gick på dans på Virveln på Drottninggatan. Mamma Siv var sjuklig och var, eller åtminstone blev, dessutom religiös.

Efter skolan brukade vi gå förbi Skäppan och Sigge för att höra om vi kanske kunde springa något ärende. Inte sällan ville Sigge ha en pastejsmörgås och en Champis från konditoriet en bit bort, och för detta fick vi en springpeng, kanske en fem- eller tiokronorsedel.

Sedan, stadda vid kassa, styrde vi snabbt stegen mot Svea Bowlinghall. Jag kan fortfarande minnas dofterna och ljuden man möttes av redan i den vindlande spiraltrappan ner. Någon sorts blandning av banputs och använda bowlingskor ackompanjerad av missade spärrar och svordomar. Än idag väcker de nioåringens spända förväntan över vilka spel som ska stå där, trots att det är länge sedan de hade några flipper.

: Svea Bowling

På den tiden drevs Svea Bowling av den tvålfagre Göran, som påminde lite om någon läkare från omslaget till en Harlequinroman, och den lättirriterade Fleming som fräste på skandinaviska precis så mycket som namnet antyder. Ibland hjälpte även Flemings son Patrik till, en kille vi tyckte var vansinnigt gammal men som väl var i 16-årsåldern kanske.

Det första spel jag minns att jag körde var Gottliebs 300 från 1975, ett spel med passande bowlingtema, och jag har för mig att det var fem bollar för en krona som gällde.

300 playfield

Spelet var designat av den oerhört produktive Ed Krynski, och företer en hel del likheter med Super Soccer som kom ut tidigare samma år. Det hade en mysterykopp och en collect bonuskopp på precis samma ställe på spelplanen. Där fanns också spinnern i mitten och inte minst den speciella bonusräkningen som skedde med hjälp av bollar (bowlingklot) som spottades fram uppe i backboxen; det som i reklambladet kallades för Sensational animated rolling bonus. Hade man tur kunde en boll haka upp sig i den sensationella räknaren och man tjuvade då på ett mycket rättvist sätt till sig lite extra bonus.

Det vi tyckte var fräckast med spelet var emellertid den lite labyrintartade konstruktionen ute till höger. Det var en fröjd att lyckas nudga in kulan över de lysande bonus advance-rännorna och få höra det tillfredsställande kachunket av en bonuskula som matades fram. Hade man inte lyckats öppna gaten där nere var det dessutom 50-50 om kulan skulle rinna eller ej, vilket ju var spännande på ett vis jag inte riktigt längre kan uppskatta.

Vilka scorer vi kom upp i minns jag inte idag, men givetvis tog vi rikligt med frispel! Åtskilliga var timmarna vi tillbringade på Svea Bowling, och vi ska se vad mer därifrån som dyker upp i Den Gamles minnesgömmor.

31 vunna månadstävlingar

Postat 27 oktober, 2011 av martin

Svara

Det finns många sätt att skapa perspektiv över livet.
Så även med flipperlivet.

Som exempel brukar jag vilja dra fram att Mats Runsten vunnit 31 månadstävlingar i Stockholm Pinball. Vunnit. Trettioen stycken. Nej, det är inte en felskrivning.

Hur många år måste man inte ha tävlingsspelat för att uppnå den siffran?

När jag ser det sådär svart på vitt har jag lite – men bara lite – lättare att acceptera den lätt hånfulla minen när Mats återigen, oerhört enkelt, besegrar mig på valfritt flipperspel (förutom Cactus Canyon).